Reseberättelse från Botswana: Mötet med Okavangodeltat

I maj 2019 återvände vår Afrikaexpert, Winnie, till Okavangodeltat åtta år efter hennes senaste besök.

Det första som slår mig är doften.

Det doftar helt enkelt Okavangodelta. Jag känner igen det från mina tidigare besök och allt känns genast hemtrevligt och helt rätt. Det är doften av vild salvia. Buskarna står manshöga överallt och så fort vi kör över dem sprider sig doften till mina näsborrar.

Jag är i Botswana och på väg genom Moremi-viltreservatet i Okavangodeltat till Khwai-området i den östra delen av deltat. Khwai är ett så kallat “koncessionsområde”, vilket innebär att det är lokalborna som hanterar administrationen av platsen och kan dra fördel av intäkterna. Det är därmed också de som bestämmer reglerna och här i Khwai betyder det att man – till skillnad mot i Moremi, som lyder under staten – får ge sig ut på game drive på kvällen och delvis även köra i terräng.

Landskapet är enormt varierat. Några områden präglas av gigantiska mopaneträd, som trivs bra i den leriga jorden. Några ytor är nästan spöklika att se på. Periodvis översvämmas de låga områdena och vattnet dräper träden, som – när vattnet slukas upp av jorden – står bladlösa kvar med en nästan silveraktig nyans mot den blå himlen.

Vi är trots allt i Okavangodeltat så på vissa platser är det också vatten året runt. Antingen det vatten som kommer från Angolas berg eller det som faller under regnperioden. Där vattnet finns är det grönt och frodigt. Hägrar står på ett ben och papegojor och biätare svärmar i vattenkanten och stjäl nästan, men bara nästan, uppmärksamheten från de många flodhästarna.

Det som alltid imponerar på mig mest med Botswana är känslan av vildhet.

Kanske för att jag vet att en del av elefanterna kommer från Zimbabwe, Namibia och Angola. De har flytt från inbördeskrig och krypskyttar, och även om inbördeskrigen sedan länge är över i Angola så har ju elefanter ett minne som… ja, som en elefant. Det kommer att ta flera generationer av elefanter innan de törs återvända “hem” igen. Men det faktum att de bara kan gå hem den dagen de vill – utan att stoppas av någon inhägnad eller gräns – tar andan ur mig.

Kanske beror det på att det inte är så många turister här. Botswana ryktas vara ett mycket dyrt safariland, som bara är tillgängligt för de rika. Det är naturligtvis en sanning med modifikation, men det bidrar absolut till känslan av att vara i den äkta, vilda naturen när man inte behöver dela sin leopard med så många andra safaribilar!

Det kan också bero på att jag vet att alla tältläger i Botswana hela tiden byter plats för att man inte ska störa de naturliga djurstigarna. Här är det djuren och naturen som bestämmer.

I Botswana får jag alltid en känsla av att vara med i ett naturprogram på BBC – där det doftar av vild salvia.

Winnie, TourCompass