Reseberättelse från Tanzania: Osiligilai Maasai Lodge

I mars 2019 besökte vår Afrika-expert, Winnie, Osiligilai Maasai Lodge i Tanzania där hon kom nära inpå massaj-kulturen.

Klockan är kvart över sex och jag kan höra Martha röra sig utanför min hydda. Madame, säger hon, jag kommer med ditt kaffe. Jag tackar glatt och tar emot vatten, kaffepulver och kopp. Jag har sovit med dörren öppen och bakom henne kan jag skymta konturerna av Kilimanjaro som långsamt träder fram i det första späda morgonljuset.

Jag är på Osiligilai Maasai Lodge som ligger en timmes körresa från Moshi i Tanzania. Jag kom igår och jag har aldrig sett något så vackert. Landskapet är nästan ett högland. Kalt med lågt buskage, många stenar och guldgrönt gräs. Det är helt platt här men i utkanten av landskapet reser sig kullar och berg – på ena sidan Kilimanjaro och på den andra Meru-berget.

På väg hit körde vi förbi små massaj-byar. Barnen sprang efter bilen och vinkade allt de kunde. Getter blockerade vägen och på topparna av kullarna kunde vi här och där ana konturerna av ensamma massajer som kanske – liksom jag – också beundrade utsikten.

Massaj-lodgen här är byggd av en flitig massaj som har stora drömmar för sitt folk. Som han sa när jag pratade med honom – om våra kor dör för att det inte regnar, då dör vi också. Våra barn ska gå i skolan och vi ska lära oss andra sätt att överleva utan att nödvändigtvis kompromissa med vår kultur och våra traditioner. Så han samlade ihop pengar och byggde den här lodgen där han nu tar emot gäster som mig. Här kan du komma nära inpå massaj-kulturen – utan att kompromissa med komforten. Här finns både pool och bastu och de 11 hyddorna har alla toalett och rinnande (varmt!) vatten till duschen.

När vi kom fram togs vi emot med sång och dans. Massajerna är ett glatt folk. De ler mycket och har oerhört mycket energi i sin dans. De kan hoppa helt galet högt – nästan som om de skulle haft en stor fjäder i vardera ben. Och ja, vi lärde oss att man inte riktigt får komma in i en massaj-by innan man har druckit koblod. Som den unga massajen sa: om man är vegetarian är det okej att inte smaka men det bästa är om alla dricker lite för det är traditionen. Jag övervägde starkt att bli vegetarian för ett dygn men tänkte till slut ”When in Rome” och tog några klunkar av den kalla, blodröda vätskan som serverades. Efter den välkomsten visades jag till min Massaj-hydda.

Jag blev nästan barnsligt förtjust.

Jag bor i en rund hydda gjord av lera/gyttja med halmtak. Det finns en trädörr och mitt i rummet står en säng med vackra röda sängkläder och kuddar. Det står i skarp kontrast till lerhyddan. Bakom en halvvägg visar Martha mig den högspolande toaletten och duschen. Vid ankomsten gick jag runt i hyddan i ett förundrat tillstånd. Det finns inte bara vatten och toalett, här hänger flera hundra pärlsnören med runda dekorationer i ändarna i olika färger, mönster och storlekar. Man går in i dem när man går runt i hyddan. Det är helt opraktiskt, men jag vet redan att jag vill ha sådana på terrassen därhemma – och jag vet att det inte kommer att ske utan kamp med min bättre hälft. Här är det väldigt trevligt – och från sängen har jag utsikt över Kilimanjaro.

Vi bjuds på kaffe för att skölja ner koblodet och sedan är det spjutkastning innan det är dags för massor av dans, hopp och stora leenden. Förr i tiden siktade man på lejon men eftersom massajerna inte längre dödar lejon försöker de unga männen i stället ha ihjäl en stor trästubbe. När stubben kan anses vara död står solen så lågt på himlen att det är dags för en ”sundowner”. Vi leds via små stigar genom det höga gräset upp på en höjd med en helt fantastisk utsikt över landskapet, Kilimanjaro och Meru-berget.

Efter mer dans, snacks och en kall öl står vi i den ljumma kvällsluften och ser solen gå ner bakom Meru-berget. Det är så otroligt vackert här och så långt ögat når finns gräs, små kullar och de vackraste lila, röda, gula och orangea färgerna – solen ger oss en fantastisk ljusshow den här kvällen.

När det blir mörkt bjuds vi på ännu en äkta massaj-delikatess, get grillad över öppen eld. Jag äter vanligtvis inte ens lamm men eftersom jag nu hade börjat med principen ”when in Rome” (och för att de säger att de har slaktat den just för min skull!) tar jag snällt emot de bitarna av get som jag blir erbjuden. Det smakar otroligt mycket get och det är lika segt att tugga på som ett tuggummi. Jag ska inte sticka under stol med att när – till kökspersonalens stora förtvivlan – en katt plötsligt stryker runt benen på oss kan det möjligtvis vara för att jag råkade ”tappa” lite get på marken. Lyckligtvis är mina medresenärer förtjusta i stekt get, så de mumsar i sig det mesta medan jag ser fram emot den trerättersmiddagen jag vet väntar mig senare ?.

Mätt på upplevelser och mat går jag till min massaj-hydda, där jag sover som ett litet barn tills Martha väcker mig med kaffet.

Jag hoppar upp ur sängen, sveper min shuka (en massaj-filt) om mig och sätter mig på min lilla terrass. Framför mig ligger Kilimanjaro i all sin prakt. Solen är på väg upp och plötsligt lyser den upp toppen av berget. Jag får rysningar och tänker på alla de klättrare som har klivit upp mitt i natten och i detta nu står på toppen vid Uhuru Peak och tittar på samma sol som jag.

Jag är superpriviligierad och har rest helt galet mycket. Jag har sett solen gå upp över Uluru i Australien, sett en soluppgång från toppen av Taffelberget i Kapstaden, jag har sett midnattssolen stiga upp över en sjö i norra Sverige. Jag har sett Grand Canyon färgas röd av det första spröda morgonljuset och sett den kasta sina strålar över Anderna. Den här morgonen med utsikt över Kilimanjaro – på Osiligilai Maasai Lodge – med kaffe i koppen, den är nu också med på listan över magiska soluppgångar.

Det enda problemet är att kaffet smakar get!!

Winnie, TourCompass