• Nöjda gäster sedan 2006
  • Engagerade rese experter
  • Noga testade kvalitetsresor
  • Noga utvalda lokala guider
  • Prisgaranti
  • 24/7 assistans under resan
  • Medlem av resegaranti fonden
StartsidanNyheter och researtiklarReseberättelse från Kilimanjaro: Wow, det var verkligen mödan värt

Reseberättelse från Kilimanjaro: Wow, det var verkligen mödan värt

17 September, 2018
Visa alla inlägg

I juni 2018 besteg Jude Kilimanjaro via Lemosho-rutten. Nedan kan du läsa om hennes upplevelser från resan.

Starten

Start vid Barancoväggen

Dagen innan avresan tog en engelsman kontakt med oss på Springlands hotell. Han hade nyss bestigit berget och önskade oss lycka till med en blinkning. Han sade uppmuntrande att det hade varit en fantastisk upplevelse för honom, men aldrig att han skulle göra om det. Hmmm, man blir ju ändå lite osäker när någon säger så, men det förstärkte även vår förväntan om att vi skulle ge oss ut på ett stort äventyr. Det kändes som ett privilegium att kunna få göra denna fina tur, jag kände mig förberedd och i god form. Dagen före starten presenterades vi för våra två guider och vi fick information om turens förlopp samt några sista praktiska tips.

De första dagarna gick ganska enkelt, och jag fick vänja mig vid det “långsamma” vandringstempot: “pole pole”. Ganska skönt egentligen, att köra på en lägre växel och hitta lugnet i sig själv. Det gav oss en möjlighet att beundra den vackra regnskogen och månlandskapet och vi höll förstås ögonen öppna så att vi kunde se några apor.

Ankomst i lägret

tältläger

När vi kom fram till lägret hade bärarna redan rest våra tält och satt fram varmt vatten så att vi kunde tvätta oss. Och inte dröjde det länge innan vi fick något att äta och dricka. Utbudet var rikligt: varmt te, kaffe eller energidryck, frukt, popcorn eller chips och stora portioner till både middag, lunch och frukost. För säkerhets skull hade jag tagit med mig lite nötter, torkad frukt och energy bars, men två tredjedelar av detta rörde jag inte ens.

Min första utmaning

Barafu Lager

Dag 4 var en tuff dag när vi gick över en enorm yta med mycket motvind och sedan upp till en höjd på 4 500 meter, fram till ”lava Tower”. Där skulle vi äta lunch och sedan gå vidare (nedför). Upp till en höjd på 4 300 meter mådde jag helt ok, men strax efter det fick jag rejäl huvudvärk och mådde illa: symptom på höjdsjuka. Jag var glad att vi gick vidare och att jag vid det slutgiltiga Barancolägret var nere på 3 900 meter, där jag genast gick och lade mig i tältet. Efter 2 timmars vila mådde jag bra igen och kunde ta mig en titt i lägret.

Barancoväggen

Belöning efter att ha klättrat uppför Barancoväggen

Barancoväggen kunde vi se borta i fjärran, nästa dags utmaning. Jag tyckte att det var en riktigt rolig vandring, även om jag var lite rädd för att “klättra på alla fyra”, med tanke på min skadade handled, men det var inte så illa. Det kändes häftigt att klättra uppåt längs klippväggen och det gav turen en ny dimension. Efter 1,5 timme hade vi nått upp till väggens topp och resultatet var förbluffande. Först såg vi mest bara dimma, men plötsligt “drog någon upp rullgardinen” och ett fantastiskt berg dök upp, täckt med snö.

Otroligt vackert att se solen skina på detta imponerande berg, och dess namn var ovanligt passande: “Kilima jaro” betyder “strålande berg” på Swahili/Masai. Motiverad av bergets skönhet och tack vare att jag mådde bra igen, hade jag fullt förtroende för att jag skulle nå upp till toppen.

Den sista tunga biten

vi närmar oss

Det kändes som en höjdpunkt att nå fram till Barafulägret: det sista baslägret före toppen. Bara 4,3 km från Stella point och 5 km från Uhuru peak. Tiden som avsatts för denna “korta sträcka” på 5 km sade nog: 7 timmar. Klättringen mot toppen skulle bli tuff …

Vi sov på eftermiddagen och kvällen, så att vi kl. 00.00 kunde inleda själva bestigningen, i mörkret, med pannlampor. Rekommendationen var att bära minst 4 lager kläder, eftersom det skulle bli väldigt kallt. Dricksvattnet i kamelväskorna skulle frysa. Eftersom jag är mycket frusen av mig hade jag tagit detta råd på största allvar, men efter att ha gått i 1 timme var jag alldeles för varm. Genom höjden (mindre syre) och den fysiska ansträngningen märkte jag att kroppen fick jobba hårt: min andning var hög och snabb och jag frös absolut inte.

Toppen!

Efter 4 timmars vandring började jag tyvärr känna av höjdsjukan igen. Trots att jag tog diamaxtabletter, drack mycket och gick långsamt, så drabbades jag igen. Efter att ha gått uppåt i 5 timmar, ett par av dessa genom snön på crampons (ett slags spikskor, och det var verkligt coolt) kom vi fram till Stella point. Nätt och jämnt i tid för jag hade en rejäl huvudvärk, mådde illa och var osäker på om jag skulle kunna fortsätta eller inte. Jag visste att det bara var 1 timme kvar att gå från Stella point och att det dessutom var ganska platt, så det var bara att bita ihop! Without the sour the sweet aint as sweet, eller hur? Efter att jag tvingats kräkas en gång (vilket guiderna entusiastiskt applåderade, eftersom de sedan trodde att jag skulle må klart bättre) fortsatte jag min klättring.

Wow, det var verkligen mödan värt, vilken prestation, vilken milstolpe. Jag var oerhört stolt när jag stod på toppen av detta fantastiska berg.

Hälsningar Jude, Afrikasafari.se

Vi använder cookies till statistik och riktad marknadsföring hos tredjepart.
Du accepterar detta genom att klicka här.
Läs mer här.

Välkommen till den nya designen på Afrikasafari.se

Vi har bytt utseende sedan du besökte oss senast, men våra resor är desamma.